Igår kväll var H på besök. Han skall till Indien. Främst dess norra delar och vara borta från Sverige ända till slutet av mars.
Med sig hade han en dikt av den hippe poeten...Gustaf Fröding....han som försökte dränka sina sorger. Tyvärr kunde de simma.
Nåväl...detta kväde passade bra för kvällens samtal om resor, stort o smått.
Jag ville jag vore i Indialand
Och India vore sig själf
Med pärlor till grus och rubiner till sand
Och slott som på vinken af Akbars hand
Drömts fram vid en helig älf.
Jag ville, mitt hus var af bambuns rör,
Där västvinden svalkades sval
Af palmer, som skuggade utanför,
Och dschungeln sjönge sin vilda kör
Om jakter och strider och parnings val.
En flicka med hy som mahognyträ
Och silke om höfter och bröst
Satt lutad iskuggan af palmernas lä -
Jag lade mitt hufvud mot finvulet knä
Och lyddes till hviskerskans röst.
Hon talade tyst som ett skymningens sus
Om själarnas tusen ars färd,
Om Karmas kamp och Akasas ljus
Och slocknandets ro i Nirvanas hus
Vid gränsen af varandets värld.
Jag ville min själ kunde lossas ifrån
Det vaknas för härjade strand,
Från alla förtorkade ögons hån,
Jag ville jag vore ett drömlands son,
En infödd af Indialand.
Det är snyftbart ömsint och vackert...
